Martin Westmanfoto © anyartidea

"...karisbo sedan länge, förankrar...skeenden i den opretentiösa karisvardagen men lyckas ändå förmedla något av den förstulna magi som de facto existerar, den karga fasaden till trots" - Eva Kuhlefelt, Ny Tid 4.12.98

Det har sagts att dikter är något man borde skriva sällan och motvilligt. Här skymtar kanske tanken att bara det som verkligen envisas med att tvinga sig fram är eller kan vara värt att lägga fram för världen. När man betänker min egen publikationstakt kan man få intrycket att jag åtminstone försökt följa denna maxim. "Låtsas vara en sorglös turist" (2003) slutar faktiskt med en dikt som gav en recensent (Bodil Lindfors på webbsidan Lysmasken; http://www.kiiltomato.net/?rcat=Kotimainen+runous&rid=702 ) anledning att undra om jag rentav avsåg att helt upphöra med diktskrivandet, och värmande nog hoppas att så inte var fallet. – Men de böcker det blivit är inte hela historien (att bli refuserad är också en skola!): jag har inte kunnat låta bli att fortsätta att skicka ut mindre testballonger i form av enstaka alster och fått glädja mig åt att de tagits in av organ som Horisont och Nylands litteraturförenings glest men trofast utkommande tidskrift, tidigare Stava, numera Manus. Här minns jag ett annat råd, av min för tidigt bortgångna psykologiprofessor Kirsti Lagerspetz, på tal om hur man vet om man har tillräckligt fallenhet för forskning. Hon menade att ett kriterium är att man trots allt annat livsinnehåll ändå inte kan hålla sig ifrån forskningen. Många år närde jag vid sidan om kliniskt jobb och familj (förlåt, alla tidsberövade!) forskardrömmar, som resulterade i en sent omsider färdigställd licentiatavhandling om kognitiv moralutveckling. Men nu har diktförsök igen mer övertagit platsen för det där något jag tydligen åtminstone inte helt utöver vardagens nödvändigheter kan hålla mig ifrån. Och vid det här laget är det ganska länge sedan de första tryckalstren i Hbl-Junior, rimmade verser om ensamma skidturer i den då ännu ganska outbyggda sydöstra Åbo-och Hirvensalo-terrängen, och engelskspråkiga haiku-inspirerade försök, varav några (återöversatta till svenska) ingår i Årstider (1986)

Givetvis har lågan falnat emellanåt: under perioder då man känt sig ha tappat det gehör man eventuellt i någon gång haft, eller är säker på att ens liv bara inte är ett grogrund-för-poesi-liv, efter vissa recensioner /utlåtanden som först känts som om de mera handlat om personlighets- än om textbrister, eller då annars bara för mycket sköljt över en eller ens närmaste. Eller då man trots att man utkommit blir bortglömd ur den regionala kulturöversikten (Västnyländsk Årsbok 2003)

Men sedan har lusten spirat igen

”som vårens värme efter vintern
som gräset mellan stenar, smaken av ett smultron
vid randen av en avgrund”.
(Låtsas vara en sorglös turist, 2003)

Vad har hjälpt? Att läsa poesi som får en att önska att man, på sitt eget sätt, kunde skriva så. Att under textarbetet komma på sig med att klucka, sucka eller rysa. Att trots i synnerhet i yngre år gruvlig rampfeber nu och då ta tillfällen att läsa upp något eget eller någon annans dikt man starkt ser passar tillfället. Att visa alster för andra (tack mina bästa första läsare, ni vet vilka ni är); födelsedagars, pensioneringars, gästböckers, julpakets chanser till brukspoesi; att vara bland diktpubliken i det smockfulla festspelstältet i Hfrs, med ekon av barndomens cirkusminnen (fast Paul Muldoon gav återbud-och sedan missade jag hans band Racket...), skrivarkurser (VNFF, Biskops-Arnö), förlagsredaktörers älskvärda förlossningshjälp, särskilt med Stålmannens Sånger (1998), resor, drömmar, oväntade kopplingar, små vänliga ord och omdömen (en kollega omnämnde skrivande som ”ditt andra jobb”) - och tack ni som inte slutar fråga om det är en ny bok på väg!

Kanske det ännu finns en bunt poem som har tänkt använda mej för att nå er?

 

<-Tillbaka